Sidor

fredag 18 maj 2012

LUNDDOCKAN

Och när jag går ut i kvällssolen, som den långa röda lagårdslängan håller kvar en stund till.. Ankorna ligger på vatten och sover med huvudet under vingen. Vågorna fraser som blå helsidestaft. Oh, de där ljudet vill jag stoppa i en burk och ta fram mörka decemberdagar. Men nu, nu har vi sköna mai! Allt går fort, luften är full av drömmar och förväntningar. Vill att tiden ska stanna just nu.  Just här!  Sköna maj.
 
Nu kommer hon, som en liten jordbävning

Lunddockan gillar skuggan
 Majblommor är förföriska inte alls som aprilblommar. Blommorna ger ett kort underbart skådespel. Nu vill jag berätta om mina lunddockor, som bjuder på ett dramatisk skådespel då de stiger upp ur jorden, man kan tro det är en mindre jordbävning.  Aldrig trodde jag att de skulle trivas hos mej, nu har jag en riktig fin plantering. Lunddockan med sina  ljusa blommor skuggans drottning, fyra cremvita kronblad sitter samlade kring en gul fruktbarhetskudde. Blommorna är kortlivade. Kvar finns de vackra bladen  ända in på hösten.

2 kommentarer:

  1. Hej hemsk mycket hej. Vad glad jag blev när jag kom in på din blogg. För cirka ett halvår sedan kom jag inte in på vissa bloggar och kom jag in försvann kommentaren jag skrivit. Jag satte mig en stund vid datorn efter ha gått en härlig promenad i solskenet. Jag tänkte "rensa" lite och då dök det upp Maggan solkatter och det var ett inlägg från den 30;de januari så nu är jag här.
    Jag ska läsa lite bakåt hos dig och bli uppdaterad. Ditt förra inlägg om tidningsläsning på morgonen skulle jag ha kunnat skriva själv.
    Jag är beroende av tidning på morgonen. Vi har en grattis tidning som heter Västeråsaren och det är min räddning på söndagsmorgnarna.
    Lunddockan var en ny bekantskap. Tänk vad mycket jag får veta genom bloggarna.
    Ha det bra och på återseende.
    Kram Viola

    SvaraRadera
  2. Så kul, och välkommen åter. Ja vet du, där träffade du huvud på spiken. Precis så upplever jag bloggen oxå! Ångra ångra 1000x att jag dröjde så länge med att ta steget. Varför, vet ej! Men nu är jag mitt inne i´et. Sedan har jag fått lära mej; Bloggen är ju en form av dagbok, hur mycket ska jag dela med mej av mina tankar? våga jag, (men så kom jag att tänka på att det kanske var en generationsfråga) Mina barn och barnbarn är oerhörd frispråkiga och har en enorm stor vänkrets i sin blogg och facebook. Men ser du i min ålder är det inte så självklart. Så synd, för min ålder har ju så mycket att förmedla, har varit med om såååååå mycket. Man skulle kunna ha hur intressanta bloggar som helst. Man dela inte med sig av sina tankar. Eller är det en inlärningsfråga? eller en ekonomisk fråga? du ser, så där har mina tankar gått!

    Men välkommen en en gång till min blogg
    margareta

    SvaraRadera