Sidor

lördag 29 september 2012

VID KÖKSBORDET



 
Han bjuder på förrätt
 
Hon sitter tillfälligt på sned vid köksbordet. Hon har inte dukat vackert alls , ingen blomma smycker bordet, och klockan är kanske 5 eller oxå är den 9 och ingen eld på  spiseln. Hon äter en kall kokt potatis med skalet på. Potatisoraklet från TV, mästerkocken, fnyser alltid åt dem som saltar vattnet till skalpotatisen.
Ingenting av saltet tränger genom, säger han, och det har han väl rätt i, men mästerkoken tycks inte äta sina potatisar med skalet på. En kall kokt potatis med saltkristaller på skalet är en läkerhet.
Hon sitter inte och önskar sig nån vol-au-vent i stället. Jo kanske med trattkantarellstuvning......... men vem skulle göra den?
Och när hon är hos sin lilla frisse händer det att hon gräver i väskan efter en penna och så skriver hon av någon gratäng ur de charmanta damtidningarna, eller någon sallad av havets frukter eller nån smörgås, "mättat som en rätt" på ett eller annat kvitto som hon hittar i väskans vimmel, och tänker belåtet att det där kan man väl pröva någon dag - kanske.
Men människan spår och oordningen rår. Hon möter aldrig de där kvittot igen, det ligger nog kvar bland papiljotterna.
Hon har på äldre dar känt en dragning åt Grupp8 . Oh nej då.  Hon är inte på barrikaden, men i tysthet kämpar hon mot kvinnoidealet. Var gång hon har vunnit en - om än aldrig så litet - seger över glansbilden "den perfekta dubbelarbetande husmodern" känns det som om hon blev av med litet gift i blodet. Hon är inte ute efter någon skalp, egentligen tycker hon att karlar är rara, och länge kände hon sig dristig, ja, nästan  dumdristig när hon bad gubbs gå ut med soporna.  Han sprattlade oxå emot duktig i början. Nu spratlar han inte mer.
Ibland hände, när hon just kom med famnen full av tvätt och vattenkannan och någon tebrickan och damsugaren och något barnbarn och hon precis satt ännu ett papper i sin skrivmaskin, som var tom och gubbs kom och sa att skräddaren inte kunde sy i knappar längre, och vad skulle han nu göra, man kan ju inte gå med skjorta där det bara fanns 2 knappar att knäppa? Eller kan man.....?
Hon lärde sig att att stoppa till öronen för denna hjärtslitna vädjan, så kom den dan då hon räckte honom nål och tråd, skyllde på att "jag är lika dålig som du". Numera sitter han from vid köksbordet och kan t o m klara hyskor och hakar. Sticker sig i fingret och småsvär. Ja, annat var det på hans mammas tid  - som han säger -

Men idag fredag lagar han middag .- och lördag oxå!



 Han är rätt bra på sill med kokt potatis!
 

 
 
margareta 
 
 
 




fredag 28 september 2012

LIVETS STORA FRÅGOR!



Det blåser en frisk septembervind och äppelträdens grenar gungar tungt sin oerhörda börda. Hur i hela friden kan det bli så mycket äpplen ett år som i år? Regn och regn och rekordskörd. Underligt. Ännu är vinterfrukten hård men kyligt som det redan är kanske tiden är inne att plocka ned den.
Gubbs hjälper mej ut med stegeen och gillrar upp den under HUSMORS-äppleträdet. (Ja det fanns en sort som heter så som kom någongång på 1940talet)
Åt sig själv bär han ut en trädgårdsstol med dyna och ställer mot stugväggen där det är lä och skönt, dra fram kvällstidning och ridsport ur rockfickan och sätter sig till. Ger mej först ett öga.

-  Ge farao i att trilla ner och förstöra julen för mig, säger han omtänksamt och vecklar ut tidningen. Äpplen förresten, muttra han förargad, jag äter aldrig äpplen.

- Varför ska du ta såna risker? Tänk på att du är i lårbensåldern.

Efter såna ömma tillrop försjunker han i tidningen och jag plockar iskalla äpplen som doftar så ljuvligt. Särskilt Åkerö. Men varför sitter alltid de vackraste högst upp? Och varför måste de faller ner 3 när man rycker loss 1? De sitter då fast ordentligt.

Gubbs vände på blad och trädet fällde sina. Vinden for med tungt sus genom träden.
-  Där står du på din pinne helt sorglöst och obekymrad, sa han över tidningen. Vad vet du om de kval och farhågor som tynger andra stackare?

Nu har han blivit social, tänkte jag och rev bland grenarna. Bäst att avvakta.

-  Har du t ex i din ytliga fladdrighet någonsin funderat över om man kan ha korta armar i sakristian? fortsatte han allvarligt

Uppriktigt sagt nej,  aldrig,  och flyttade stegen till Cox Orangen. I början trodde jag Gubbs skulle hjälpa till, men han var djup inne i världens elände och de STORA FRÅGORNA.

Se här, se där,  utropade Gubbs triumferande. Äpplen och annan flärd bekymmra dig, men det väsentliga ? Vi behöver inga äpplen. Jag äter inga äpplen. Men hör här! Om du åker buss och det kommer en mamma med sitt barn, lämnar du då din plats åt den trötta lilla mamman?

- Vet hut! sade jag.

Hetsa inte upp dej så du trillar ner och säkert skulle förstöra min påsk oxå.

-  Människan har det svårt, fortsatte  gubbs och bar in stegen åt mej.Mitt hjärta blöder för dem.

Den primära förutsättningen för ett samliv, ja, för ett liv överhuvudtaget, är ju att veta hur ärmarna ska var i sakristian.  Fanns inte frågespalter i tidningarna skulle vi aldrig få veta.  Jag kastade ett stort Husmorsäpple på gubbs  och mörka regnmoln började närma sig.











onsdag 26 september 2012

BESVÄRLIGT




 
Varför är man alltid som fulast när man sitter hos frissan. (ja, varför säga frissa när de flesta frissor är frissar?)  Är belysningen där arrangerad på något finurligt sätt för att man fylld av panik skall störta sig huvudstupa in i de mest ruinerande shönhetsbehandlingar? Och inte nog med de komplex som spegeln skänker, man läser tidningar där oxå. Tidningar för damer.
Det går väl an med modetidningar. Franska manekänger , överjordiska skönheter. Och så de snälla svenska tidningarna prickiga av Råd och Rön och Heminredning och Garderobens skötsel!
Och så matrecept.  inte vanlig enkel pannbiff.  Nej, det måste komplicera och raffinera och söka sig ner i grytor utanför gränserna, saffran och currypasta och paprika är snart de  enda kryddor som gillas, och så uppläggningar,  att en lat och försumlig husmor känner sig helt värdelös och går till sängs med huvudvärk som Nalle Puh



ljuvligt
.
Ja och så såg hon rynkan där i skönhetssalongens spegel. Hon lyfte den ena handen mot pannan och strök upprepade gånger över den veritkala rynkan mellan ögonbrynen, den som man får av att bekymra sig.  Ack!
Den andra handen var upptagen  av den söta blonda manikyristen som satt nedhukad och filade. Ett ungtnfrisk hår föll ned framför hennes ansikte. Med hög torkhuvudröst ropade en dam längre bort bort i salongen: JAG har beställt MANICURE´! Hon sa det inte bara högt, hon sa det litet rappigt också. Hon kom en halvtimme försent, så hon får skylla sig själv.
Får jag be ej ta av ringarna. Varför? undrade hon, som inte var habituée på manikyr. De blir smetiga, förklarade den söta blonda och smorde på kräm och masserade. Känns skönt, sa
hon.
Hon såg åter på sin vertikala rynka. Hon hade ingen hand nu att släta ut den med. Varför, tänkte hon, skulle inte ansikten bli slitna och tänjda, så mycket som de får vara med om? Hon kände sig plötsligt ensam. Världen är full av ensamheter.
Man kan förstås lyfta sig. sa den blonda och lät håret falla ned framför ansiktet medan hon snabbt noppade i nagelbanden med saxen.  Fyra år ungefär håller det, sedan får man gör om e´t. Men de e ju inte kul med en rynkig hals till ett slätt ansikte, man kan ju inte bara snörpa ihop i en lång söm bak i nacken. Men det värsta, sa hon, är munnen. Man får mungiporna dragna uppåt utåt som om man alltid log. Aldrig skulle jag då..........Och hon tittade upp med huvudet på sned och log som en bekymrad sömmerska. Hon såg på det fullkomligt släta sammetslena ansiktet, utan en rispa av år eller sorger, och tänkte bittert: ska du säga!
Nu ropade torkhuvsdamen ännu en gång att det var HON som hade beställt manicure och hon såg mycket ostentativt på klockan. Du, tänkte hon, skulle nog må gott av att få ett leende påsytt. Kanske skulle vi alla.
Men då hon åter stod på gatan, tänkte hon att hon nog inte ville gå omkring med ett evigt leende som hon kaske inte alls passade just då. Eller ens någonsin.



så  eller





så!




söndag 23 september 2012

NU



 
Den dagen då regnet strilade oavbrutet, man tar en titt i spegeln, o nej; Inte varit hos frissan på länge. Snålt idkat hemslöjd med papiljottern. Ser ut att strila hela dagen. Orkar knappast vattna blommorna eller torka köksbordet. Och så bullret från markarbeterna  utanför tomten.
Just då kommer den brokiga tidskriften med de lystnaste skildringar av våra vackra kök och våra luxuösa badrum. 
Man blir alldeles grå av dessa färgsköna bilder och frottehanddukar och hårlyster och höstmakeupen som Modet Föreskriver Den.
Man ser på sitt badrum och där är samma 70-talsvåttapet i gröna nyanser. Samma skrovliga duschhörna, ingenting i rosa och inte skymten av lampetter, hur ska en relaxsoffa i vit få plats, det  går knappast in en pall ens om den är prickig, men nog kunde man bytta till en annan modernare impulsdusch, vad man är slö och oföretagsam, och inte minsta guldmosaik på golvet, men tvättas behöver det.
Länge har man bedragit sig själv att man omgav sig med komfort och mys, men nu i fyrfärgtryckets ljus, bläddra och ser blottorna och man stänger dörren, stänger inne den ömkliga sanningen att man inte har en smäcker guldstol i sitt badrum, och inser den djupa meningsfullhet som ligger i ett toalettstolslock och blekblålysande frotte´
Trög och försumlig låter man dagarna rinna förbi   -  NU -  ringer jag  frissan




 
 
 
 


lördag 22 september 2012

FUSK FUSK

Ja, så kan det gå. 
Om man börjar med ett arbete så är grunden det viktigast av allt

Åren går -  åren går
Så kommer en sommar med regn regn regn

Och nu får man se sanningen
något som så ut att var riktig bra - gav vika - en regning dag!




 

 
 
 De här killarna kan markarbete!
 
 

torsdag 20 september 2012

HUMLESKÖRD



Humleträdet
 
Med humleknopp vi våra örngott fylla och slumra tungt som björn i vinterbo
 
I septembermånad  är humlen klar att plocka.
Sedan skall ölen bryggas
 
 
Själv plockar jag så jag har till presentpåsar, som kul grej.
 
 
Linnepåse med humlekottar
 
 
Vackra är kottarna oxå
 
Från FARDUMS kyrka på Gotland berättar Linne´ den 12 september  1741: I september utgjorde humleplockning aftonsysslan i de flesta presthus. I skymningen upptändes en stor stockeld, medan drängarna inburo och framför spisen uppstaplade en stor hög humlerefvor. Inom få minuter satt hela huset omkring denna stapel att plocka humle. Men som detta arbete var mycket sömngivande, undfägnades sällskapet med öl och för att hålla ögonen vakna, ålåg det var och en att förtälja någon saga ur forntiden. --Var och en hade berett sig dertill och den, som hört något roligt, sparade det till humleqvällen.
Humle innehåller ett svagt narkotiskt ämne, som ger god sömn. Därför använde man i forna tider fruktkottarna att lägga i huvudkudden eller under den. 
 
 
 
 
Påse

måndag 17 september 2012

HUR KUNDE SÅNT HÄNDA MEJ?





Solig söndag. Svampsöndag. Avkopplande med några timmar  i "min" skog. John Bauer-skog. Grön mossa, höga tallar, enorma flyttsten. Sörmlandsleden går rak igenom området. Där i skogen är jag ofta. På våren, plocka murklor som är så vackra. Men mest hösten, Skogsstjärnan, Skvattram och pors att plocka en liten bukett för doftens skull.  Och så i svamptider. Jag kan "den" skogen. Har mina riktmärken. Svällande sviktande mossor, smaragdgröna med barr, tuvor av grönt vajande trollhår, laviga stenar. Barrskogssus över mitt huvud och doften av pors och ljung som honung, en ljumhet en sötma - skuggiga gömmen. Kom inte och prata med mej Seychellerna nu.
Mycket svamp - går med ögonen i backen, mossan. Vill ju inte halk,  och bli liggandes som man läser om ibland   alla dessa rötter som är så hala efter regnet.  Så mycket fin svamp tänker jag  med 2 korgar i handen. Och så hittade jag riskorna, de vill jag oxå ha. Fina unga exemplar inte maskätna.
Så reser jag mej äntligen, sträcker på ryggen och förstår inte riktig var jag befinner mej.  Känner inte igen mej.  Letar efter välbekanta riktmärken, nej ser inget som jag borde känna igen.  Börjar med att gå på måfå åt en riktning som jag trodde kunde var rätt - men, hamnar då vid kanten av en ravin. Kände inte alls igen mej. Klättrade nerför den besvärliga ravinen som var djupare och brantare än jag kunde ana och amnade vid foten av ett träsk! Nu vart jag trött. 2 korgar fulla med svamp. (varför satt jag mej inte ner en stund för vila) Gick utmed träsket och ravinen men insåg att jag måste upp en bit mot berget då jag endast hade joggingskor på fötterna. Sökte mej uppför en stenig tätt tätt skogsterräng  med helt fantastisk vild  och våldsamt land.  Enorma flyttblock massor med grävlingsgryt ,  mörk mörk skog, fantastiska träjon massor med vackra bräken. Kom att tänka på Ronja Rövardotter.  Äntligen något ljusare satte mej äntligen ner för att äta stora härliga klasar lingon., massor med stora fina lingon just där.   Upptäckte att jag var oerhörd trött. Men - nej upp igen. Började då klättra uppför det steniga berget med mycket svår terräng, var rädd skulle vricka någon fot. Tänk om jag ändå hade tfn. med mej. Endast kameran. Halvvägs var jag tvungen att vila igen. Mycket fina lingon igen som jag åt begärligt. Så började jag då klättra igen och kastade ögonen upp mot molnen - ja, då äntligen såg jag - en elledning - nu fick jag nya krafter och upp upp  för att se var ledningen tog vägen. Äntligen, då jag var högst uppe på berget kunde jag orientera mej. Visste var jag var!


Enorma flyttblock
 

Elledningen



Och nu började den långa tröttsamma vandringen vandringen mot bilen.
Väl hemma ställde jag korgarna rak ner på golvet. Drack ett stort glas vatten . Gick och la mej och sov 1 tim. Gubbs både lagade mat och gick med hunden den kvällen.



SEPTEMBER






Sen många år har jag haft en stor En som riktmärke då jag går i skogen. Det finns somliga träd och buskar som man måste hälsa på. Jag brukar plocka enbären i de olika färger. Ha som matkrydda och ibland ge som present. Men rispor får man.
Liksom av björnbär. En gång plockade jag björnbär vid en annan jätteen, solen lyste på de blanka svarta bären. En taggig gren hade valt ut enen och klättrade upp  mot solen. Det var ett ovanligt bekvämt plockställe för att gälla björnbär. Man måste ju klä sig som för slagsmål!
Vet ingen buske som lämnar så motvilligt ut sina bär. Och snåren blommar samtidigt med vita blommor.
Det gäller att ta det mjuka saftiga bäret nätt - det sprutar av liv, saft och små kärnor.  Sedan har man 3 burkar  rubinsvart sylt i kylen!  Till frukost med stark kaffe och tidning, oj en sån höst som jag ser framemot.

 
 



tisdag 11 september 2012

HÖGT I DE BLÅ

Oxå på ett flygplan kan man fira bröllop.









 
och hon är så ung !!!

måndag 3 september 2012

söndag 2 september 2012

ÄPPEL PÄPPEL PIRUM



Det är alldeles för lätt att älska våren.
Med åren tycker man mera om hösten!
Oh denna rikedom på hösten.  Åkte över till dottern som bor inne i skogen  med ett fantastiskt grönsaksland och gamla fruktträd.  Bl a  t ex  päronträdet,   ingen som vet namnet på gamla päronträdet. Ack så tacksamt, dingna av frukt oxå i år.
Att odla i är och förblir en klimatfråga - när det gäller äpplen och päron är Sverige indelat i hela åtta regioner med olika villkor från norr till söder. Ett uns av vemod brukar kännas i när luften blir klarare.  Nu märks det att vi bor i ett avlångt land.

Som barn fick jag äppel/päronrasp av mormor: hon torkade skalen i långa söta spiraler i ljum ung. Sedan serverades inkokt päron eller äppelkompot i halvor till höstens och vinterns söndagar.

Allt användes i det gamla hushållet.

Så nu blir det inkokning av päron med smak av ingefära
och  päron utan ingefära.
Bönor bönor !

Vem vet vad päronsorten heter!










 

lördag 1 september 2012

KRONÄRTSKOCKA





Inte bara surströming och kräftornas tid nu. Diskarna i mataffärerna svämmar över av billiga kronärtskockor.
KRONÄRTSKOCKA!  Oho denna ljuvliga grönsak. Såg ni P Morberg i Tv-programmet "vad blir det för mat",  precis så ska man göra. En stor kittel för minst 6 kronärtskockor och 2 citroner som sedan får koka ganska länge, 40 min. Bjud in några vänner.

Självklart smällt smör

dipsås på ansjovisfileer creme fraiche
1 msk kapris
och så dricker man till ett torrt vin eller Loka vatten          absolut ej öl

hollandaisesås