Jag låg i sängen med röda hund. Mamma skulle på tantträff(fest) - det hände inte så ofta och därför var det en stor händelse - hon stod framför den tredelade spegeln och krusade det mörka håret med tång och hela rummet luktade varm denaturerad sprit från lampan som tången värmdes på. Det var en doft som alltid betydde kalas och roligheter oxå för mig. När jag skulle bort på julgransplundring eller skolavslutning brukade mamma kröka mitt jätteraka hår lite i topparna och livet fick en helt annan mening.
Så fäste hon den gröna rosen på kläningen. Jag såg henne i spegeln och hon var den vackraste mamman, en singoalla eller någonting annat underbart lysande exotiskt mitt i det gråa slitna, grönsåpedoftande.
- Så vackert du är mamma, slank det ur mej.
Hon vände sig hastig om - hon gjorde allting hastig - och log mot mig, glad och rörd, överraskad av komplimangen.
- Om du bara tvättar dig ordentligt varje dag, borsta och flätar håret, så kommer du oxå att bli vacker min flicka, savrade hon.
och jag satte upp mitt prickiga, blanka rödahundansikte bredvid hennes bleka i spegeln och vi skrattade, så vi skrattade.
Det var en stund av närhet och värme.
Därför sparade jag rosen. Därför spara jag sprucket porslin - kanske finns en krummelur på koppen som tröstar en mörk vintermorgon när man spillt på bordsduken - små trähästar med 2 ben, böcker utan pärm. Löjliga teckningar gamla spetskragar, samlade snäckor från stranden.
Det har blivit en ansenlig mängd underliga prylar och ju äldre jag blir desto mera fästad blir jag vid all gammalt bråte.
Ungdomen föraktar de där sparandet(Loppis loppis). Jodå så gjorde jag oxå i grönskande år. Men snart så kommer tiden då man sitter där och vill bli påmint om en mängd små glömda stunder.
Ofta får man rådet att kasta bort grejer som är spräckta eller tappat ett eller annat ben. Jovisst. Mitt kloka, ordningssamma jag håller med om det. Hur går det då med minnena, associationerna? hur torftigt blev inte live med idel nyahela ting. Aldrig kan ge några stötar av lycka, vemod.
Om min sammetsros kom bort skulle jag kanske aldrig mera kunna återkalla den härliga känslan av mamma i festklänning, närheten till henne och inte heller den festliga lukten av locktångssprit. jag kanske INTE ENS SKULLE KOMMA IHÅG ATT JAG HADE HAFT RÖDA HUND ELLER INTE......
.
Vilket fint inlägg. Ha en fin dag/Gela
SvaraRaderaTack Gela, 2-benta trähästen kommer aldrig att bli kastat.
SvaraRaderamargareta
Visst är det så att det som för en del är skräp är kära minnen för andra Precis som min gamla byrå och skrinet med olika små saker som får hjärtat att sjunga av glada och fina minnen när ma tar fram dom och vecklar ut dom. En 2-bent trähäst kan vara den dyrbaraste skatt för den som förstår det. Vet precis hur det är.
SvaraRadera