Den stora blåklockan (Campanula persicifolia), och den lilla (C. rotundifolia) som blommar från sommaren till långt in på hösten. Blommar nu. Om jag tar en fullmogen stor blåklocka i handen och dinglar lite med den eller om jag lägger mej tätt under ett buske med blåklockor, och vinden gungar kalkarna och jag lyssnar noga, så tycker jag mej "kanske" höra en svag klockklang.
Men H. Martinsson säger, att naturligvis ringer de inte. Men varför inte få ha sin lilla tro.
I den torra gräsvallen utmed grusvägen till brevlådan står den lilla blåklockan i tätta drivor När vinden drar fram böljar drivorna i blåaste blått.
Inne i dungen med de gamla ekarna växer den större blåklockan; djupare mörkblå, elegantare, mera sparsam. Försök att få in den på den egna ängen har ännu ej lyckats.
Det har påståtts att de första klockgjutarna , som lär har varit kelter och som förde med sig konsten att gjuta järnklockor långt före kristendomen, tog campanulans form till sina klockor.
En enda klocka valvdlikt välvd så skimrande enam inne långt i skogens mörker.
Men kanske är det knopparna som är det vackraste med sin delikata färg av grönt och violett. Och inne i den hård knutna knoppen står ståndarna fullt mogna ännu oåtkomliga för beröring av insekter. Så öppnar blomman sig och humlor, bin, skalbaggar finner ett skafferie fullt med frömjöl att ta för sig. Insekterna tar gärna sin tillflyckt till blåklockan vid regn eller blåst eftersom klockan hänger neråt blir de inte våta och vid blåst vänder sig blåklockan med vinden, undgår insekterna att blåsa bort.
margareta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar