DET VAR EN GÅNG.......!

Bilden tagit från Google

Det var en gång........

Maja är i sin blomstrande trotsåldern "nej" är hennes käraste ord. Hon säger det inte påstridigt, hon säger det lätt och förstrött,  och mycket kategorisk. Maja vill du ha en banan? Nej. Ska vi gå i skogen? Nej. Ska vi klappa hästarna? Nej. Ska mormor läsa om pelles nya... ?Nej. Ska du komma och äta nu? Nej. Ska du sova nu? Nej.

Det är nästan lite enformigt.

Häromdagen (mormor var barnvakt igen) var mojmo och Maja på en liten (tänkt trevlig) utflyckt till fina orten, skulle bland annat oxå mata änder. Gammalt röd/kaffebröd låg i väskan. Det var mycket roligt. Hon fick bära påsen själv. Maja åt upp hälften av brödet själv, (en del bröd var med vita bomullstussar)  för ingen hade ju frågat om hon ville ha, och resten kastade hon allting  närmare sina fötter och änderna som är rätt tama och trampade henne på stövlarna och nappade henne i vanterna - nej i fingrarna, för vanterna ville inte Maja ha "pås", nej.

Maja skrattade och var förnöjd, men allting har ju en ände både bröd och eftermiddagen. Så Maja och mojmo anträdde hemvägen mot bilen medans Maja försökt att klappa cirka 75 änder och  halkat upprepade gånger i deras efterlämnade smet. Vägen till bilen tycks lång och Maja anförtrodde mojmo alltmera pockande att hon vill tillbaka till kalleankorna. Men med ängsligt tillgjord röst förespeglade mojmo henne alla de fröjder som väntade hemma.  Nej, sa Maja skeptiskt, jag vill inte! Jaag vill inte!

Mitt på gatan möte de ett par mycket goda  barnlösa vänner (panchos, solbrända, nyss hemkommen från Spanien, nejmen så trevlig att få träffa barbarnet som du  pratat om så mycket,  men vi tar i hand en annan gång!) då mormor passade på att presentera Maja.  Och goda vännerna undrade hur månne Maja såg ut, tog sig en titt på en sur , rufsig flicka med smutsiga rödfrusna händer (vantar, nej) smutsränder i ansiktet efter ankutfordringen och revolt i blicken. Mormor försökte nervöst förklara att Maja är mycket sötare "annars".

Man kom så långt som till nästan bilen. Mojmo längtade hem efter en kopp kaffe. Kondiset gick inte att gå in i, då Maja inte luktade gott om sina stövlar.  Maja envisades med vill mata kalleankor! Men nu tyckte mormor hon måste värna sin auktoritet och målmedvetet gick mot bilen.  Då lade sig Maja mitt på körgatan.  Hon lade sig platt. Ansiktet mot gatan.  Mormor rusade intill henne. Lyfte upp henne och försökte bära henne de sista 25 stegen.  Maja förföll då att besitta 6 par ben och lika många armar som alla spärnade emot för fullt.  Mormor orkade inte hålla barnet, ställde då ner henne , varmed Maja lade sig platt.  Mormor slet upp henne strax framför en blå bil. Maja skrek nu kalleanka kalleanka som en flådd gris och alla såg nu på mormor som om hon vore Herodes.

Nu lyfte mormor upp Maja häftig, tog henne under ena armen och sprang de sista 25 stegen  med vrålskrik i hälarna till bilen , arg, varm och generad. Ursinnig på sig själv och på barnet.

Just då kunde hon inte minnas att något av hennes egna barn någonsin låg platt i körbanan  och vägrade att röra sig, men det är ju möjligt.

Man glömmer så lätt och räknar de lyckliga stunderna blott.

När Maja sedan badat och rosig sov ovanpå täcket med huvudet vid fotända(motvalls ännu i sömnen) fick mormor tid att tänka och det drog kalla ilningar över  av skam och åger genom henne. Hon har alltid räknat barnmisshandel som det grövsta av alla brott, men är det inte  oxå en form av våld att klämma fast en vrålande sprattlande nejande och olycklig unge under armen?  Ett hämndlystet"nu ska du minsann få se på vem av oss som bestämmer"!   Har vi så mycket grymhet under polityren att vi inte ens ryggar för att förtrycka det vi älskar allra mest?

Nästa gång försökte mojmo  ett nytt sätt att bryta igenom trotsvallen och det tyckte både mojmo och Maja var så roligt.