Sidor

söndag 8 januari 2012

RÖNNEN

En mycket gammal stig, upptrampad av kreatur en gång i tiden.

Och jag tänker som så många gånger förr, det är ju rena vanvettet att lämna allt detta. Men hon ville annat!

Och att sedan komma ut från skogen, ut på den stora ljusa ängen med frost i gräset. Mot vinden med solen i ansiktet och känna vissnad gräs och klöverblom, och så, på andra sidan ängen, i den fridfulla insjöidyllen och bryggan har plötsligt luften den isiga vinterluften. Solfjädrar av ljus fälls ut och fälls ihop. Allt är silveris ren, och vackert, oxå de omkullblåsta träden. Ännu gripen av silverallvaret under tallerna kommer jag ut på kostigen.

Och senare, senare då vinden har upphört, den där glasiga stillheten. Och där, inne på kostigen, då ett brett band av silver försiktigt lägger sig över tallarna och allt blir onaturligt silver. Och viken som speglar allt det tysta och ett vitt moln på djupet, alldeles oröligt - det är den outhärdligaste stunden på hela dagen. Som en hemligt kärlek.

Ja sen så sitter jag återigen i växthuset, där jag på grund av lättja och oföretagsamhet tillbringar alldeles för mycket av den korta tiden. Den som aldrig kommer igen.

Man lyssnar på rönnen, och säger sig, att den rönnen där borde man fälla, innan den blir ännu större och stjäl ännu mera aftonsol. men inte ens från rönnen kan man skiljas. Går man ut på backen i januarinatten sitter Karlavagnen för alltid och evigt intrasslat i dess topp och man hittar lätt Polstjärnan där bredvid. den  

3 kommentarer:

  1. Så vackert du skriver! Tack för att du delar med dig.
    Ha det fint,
    Charlotta

    SvaraRadera
  2. Så njutbart att läsa....
    :-)

    SvaraRadera
  3. Så fint skrivet. Håller du på med en bok?
    heanku

    SvaraRadera