De var en av den härliga friska höstmorron med hög luft och lätt att andas.
Men de är något tjockt och kvävande som snörpar samman i min strupe.
Jag känner tydligt att någonting är på väg.
På väg till brevlådan så kom DENIS nerfarandes, han skulle ju var borta
1 vecka till. Denis, en svart kastrerad mellanpudel, har husbil(alltså
hans husse som är ensamboende) och nu så ärdom redan tillbaka från Hjo.
Ivarjefall var han ovanlig på alerten för att inte tala om så löjlig han ser
ut med sin tofts med blå rosett på skallen.
Skulle var kul och ta tag i rosetten men han är väldans fjädrande i sin gång
och gör gärna vällustiga piruetter.
Nej Denis ska alltid visa så fiiiin han är.. Hejsan, säger han. Tyvärr kan jag inte
återge själva ton, och den liksom lite snorkiga klangen. Nej jag vill inte ha
sällskap av honom till brevlådan. De börjar rycka i överläppen.
Eftersom jag är duktig att bära tidning, och de gör jag med den äran sålänge inte
de kommer pinnar i vägen, men nu kom då Denis och försökte att riva tidningen
ur munnen på mej. Gissa att jag var i pälsen på honom, men rosetten kom jag inte
åt. Som tur e så räddar matte och Kay tidningen, Dennis husse sa till på skarpen.
Jag får inte nån riktig ordning på honom, han är väldaans sprallig, så han måste
gå i koppel Denis,säger Kay, annars så lyder han inte. Bäst vi går in och fixar
Kaffe't ser Kay. Jaaa, ssäger matte samma här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar