Sidor

tisdag 15 november 2011

forts.5 MARABOUFLICKORNA nya tider

Vi var snarast i behov att få tak över huvudet. Än sov vi här än sov vi där; Då vi hälsade på hos Carina Märta på Ostermans bilsalong, presenterades vi för en trevlig bilkund som visade sig kunde hyra ut rum, mot den tjänsten att vi städade trapporna i huset där han hade sin våning. Självklart, sa vi.
Så vi flyttade in hos filmregissören Olle och Marianne Kinch på
Strandvägen mittemot Engelska Kyrkan. Marianne som var en av de första flygvärdinnorna var borta i tjänsten ofta, och O. Kinch var en upptagen man.

Städade gjorde vi på natten. O. Kinch var hyggligheten själv. De var lätt att ha med honom att göra. Vi fick känna oss som hemma. Tvätta kläder, laga frukost. För mej var det promenadavstånd till telegrafen. Dessutom en mycket vacker väg att gå. Gå gjorde man som oftast. Visserligen kunde man åka 7:an, bilj. kostade 70 öre, men den lyxen endast vid hård regn.Äntligen äntligen var allt bra. Ibland var det party hos Olle, och då fick vi hjälpa
till med cocktailbrickorna. Vem kommer ihåg; Anita Björk, Gio Petre, Birger Malmsten, ja alla var där, dåtidens film och teaterfolk.

Jobbet på telegrafen var fantastiskt, spännande och mycket krävande. Men vadå bästa åldern att lära något helt nytt.

Ömma ord och barnaskrik
det skall bliva er musik

Marabouflickorna, dom var ju som hon själv. Men här var det andra kvinnor (inte flickor, och framförallt inte brudar). Hon Margareta, hon börjar bli vaken och observant. Hennes nya arbetskamrater TALADE, in pratade, och dom talade på ett annat sätt. Man talade låg, nej inte viska utan dämpad. Man skorrade lite i svenskan antydan till franskan. Ja inte var det som på Maraboutid. Fort insåg hon; här var ju kvinnorna helt annorlunda. Namn som Ebba, Agnet, Helena, Corinne, Cecilia. Man blev nyfiken på henne; vad hade hon för bakgrund, vilka skolor kom hon ifrån. De flesta hade gångavstånd hem, Sturegatan och Humlegårdsgatan, Karlavägen där hade dom sina hem. eller Lidingöbanan. Nej, hon var inte comme-il-faut i de gänget. Och hur hon såg ut, aldrig tittade hon sej i spegeln, inte heller hade hon råd med någe snyggt. Sommarhögklackat oxå på vintern. Ingen riktig vinterkappa. Gud bevare mej, så hon frös ibland.

Marianne Kinch, hon såg, och hon förstodd. Försiktigt frågade hon om någon ville ha en för liten jumper(kasmir), eller en gammal kappa som (hon tyckte) hon var trött på. Eller stövletter(som tur samma storlek38 från Schweiz). Hon började att ta en titt i spegeln då och då, för Olle tyckte hon var ; en grann tattarjänta! På jobbet fick hon språkundervisning och uttal av svenskan. Samma språklärarinna som vid hovet!

Då det uppdagades att hon kom marabouvägen och varit cigarettflicka, så vart det kört, nej då, inte så att man sa nåt, de bara var is i luften. Inte kom hon in i de gänget, nej. Utom Ann-Charlott, hon grosshandlardottar från Varberg. Hon fanns vid hennes sida. Ann-Charlott hade egen lägenhet. På fritid var Ann-Charlott mannekäng på varuhuset Leja Och Sidenhuset. Hon gillade oxå Zanzibar och följde gärna med. Träffade flickgänget. Framförallt den italienska musiken som var så smekande och alla italienska killar som hade kommit till Stockholm.

50-talet var oxå en tid då många män från Norge, Norrland, Italien, Spanien
fanns i Stockholm. Fortfarande var det ovanligt att män hade bil. Men undantag fanns. Sen en tid kom ofta 2svenska män till Zanzibar,fantastiska dansare, trevliga att prata med, snygga. Då vi ofta blev uppbjuden, så accepterade vi inbjudan med en biltur efter dansen, Vi hoppade in i baksättet på en blå Citroen CV2. Så mycket kul man kunde göra med den bilen. Sedan så självklart följde vi med in i våningen. Var vi befann oss i stan visste vi inte). Nu började vi bli betänksamma. Konstiga saker överallt. Männen var inte alls trevliga längre, utan brutala. Och vi förstodd. Nej, vi ville inte. Men 2 starka män. Vilka chanser hade vi.

Ann-Charlott föreslog; varför inte ha kul i badkaret. Om de 2 gick in först och gjorde iordning badvattnet och fixade vodkan, så skulle vi komma in då aallt var klart. Also stängde dom dörren om sig. Vi 2 som en blix, tyst tyst, låste Ann-Charlott badrummsdörren.

Sprang ut i natten, var är vi, var är vi, bara sprang allt vi orkade.
Inga ytterkläder. Barfota. Vi var på Södermannagatan. Stannade upp. Hämtade andan. OOh så hemsk, men en sån tur vi hade som kom ifrån.

Nu var det slut med Zanzibar för våran del. Vi fick veta av de andra flickorna att dom letade efter oss.

Hon städade trapporna på natten, var nästan klart; hon minns det som igår. Där stodd hon. Lasse O. Hade kommit från nån fest. Han pratade med henne. Hon minns inte vad. Men han hade såååååååååååååååååååååå blåa och snälla ögon. Han hade sett henne då och då från sitt fönster, sa han. Lasse bodde 4tr upp. Om hon inte ville följa med någongång i hans röda Porsche.

Lasses pappa var bankdirektör hans mamma jobbade vid hovet.

forts. följer











Vodkan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar