forts. 2 MARABOUFLICKORNA/kvinnorna

1955-57. Billy Hally vrålade; Rock around the Clock.

Barbro var på smällen. Kåre var försvunnen. TELEFON fanns inte i våran värld. Barbro fick sparken från Marabou. onej,  inga stora magar här inte. Men hon bodde kvar med oss den enda tryggheten.  Av Kåre inte ett spår sen månader. Hon fick ett brev från Barnavårdsnämnden  att vid en viss tidpunkt infinna sej på Roslagstulls-mödravårdshem för att invänta förlossningen, och inhysning tills barnet var i en viss månad.   Roslagstullsmödravårdshem, jag RYSSER,  4våningar stenhus. Högt i taket. Inte en blomma inte en tapet. Glödlampa i taket.Fullt med kvinnor, för kvinnor och babyskrik. EJ TILLTRÄDE FÖR MÄN!  jojomen, vid dörren satt skylten.

Papporna fick inte träffa sina nyblivna mammor.

Där hamnade Barbro och hennes pojke. I 10 månader. Nejhej,  hon klarade inte av att ordna något till det bättre. Hon hade inga pengar, hon hade inga släktningar. Hon var helt ensam, så ensam en nybliven mamma kan bli. Men hon var lycklig.   Vi hälsade på ibland.  Ingen hade hört av Kåre. Och tiden gick.

Kunde hon tänka sig att pojken kom till fosterhem om hon inte kunde ordna någe själv, snarast!Nej.
hur skulle de gå till.

 En dag kom ett äkta par från Stocksund och pratade med henne. Efter samtalet  var hon förtvivlad
Det fanns ju ingen annan lösning, just då. Hon visste ju att det var vänliga och pojken skulle få så bra människor omkring sig, och hon var närsomhelst välkommen att hälsa på.

Så fick hon jobbet på Elmiindustri i Ulvsunda. Elmi hade personalbostäder i baracker  på andra sidan gatan. Bättre betald än Marabou, men ett smutsigjobb att stå vid svarven, hon var inte ensam kvinna.

Så en kväll ringde Kåre på dörren. Var fanns Barbro! och vi var så naiva.

Så Kåre flyttade in hos henne. Planera framtiden tillammans  med pojken . Bara bara vi får en bostad!
Hon lyste av lycka!

Vi träffades ibland. Hon var på smällen igen. Då hon var stor om magen försvann Kåre, hon fick inte ha kvar  jobbet vid svarven. Hon fick åter flytta  till Roslagstullsgatan, (MEN HON VAR INTE ENSAM, nejdå enheldel kvinnor var i samma situation)  Man tvingade henne att acceptera en adoption. Hon var inte längre önskvärt att hälsa på sitt barn.

Många gånger  tog hon bussen ut till Stocksund, satt på en sten i skogsdungen och tittade på honom då han lekte ute.  Hon var deprimerad.

Men så fick hon pojken nr.2. Stockholms Barnavårdsnämnd, med fröken Jernow som handläggare,  såg till att hon fick en liten etta utan värme ,med rinande kalt vatten på swartmannagatan  över gården med dass på gården, på tredje våningen. (Dom fick hämta henne vid Riddarholmen , hon tänkte hoppa i sjön med barnet fastsurrad i famn.) Hon var överlycklig över denna bostad, som dröp av fukt utmed väggarna och isande kalt. Jag åkte ditt med filtar som jag tiggde  hos frälsningsarm´en .  Kåre, 5barns pappa, hade återförenads  i Norge med sin gamla familj.

Barbros öde slutade bra. Dottern träffade hon, då dottern blev myndig. Äldsta sonen träffar henne så mycket han önskar.

 Tänk så stark hon har varit.  Men så var 50-talet.