BESVÄRLIGT

 

Varför är man alltid som fulast när man sitter hos frissan. (ja, varför säga frissa när de flesta frissor är frissar?)  Är belysningen där arrangerad på något finurligt sätt för att man fylld av panik skall störta sig huvudstupa in i de mest ruinerande shönhetsbehandlingar? Och inte nog med de komplex som spegeln skänker, man läser tidningar där oxå. Tidningar för damer.
Det går väl an med modetidningar. Franska manekänger , överjordiska skönheter. Och så de snälla svenska tidningarna prickiga av Råd och Rön och Heminredning och Garderobens skötsel!
Och så matrecept.  inte vanlig enkel pannbiff.  Nej, det måste komplicera och raffinera och söka sig ner i grytor utanför gränserna, saffran och currypasta och paprika är snart de  enda kryddor som gillas, och så uppläggningar,  att en lat och försumlig husmor känner sig helt värdelös och går till sängs med huvudvärk som Nalle Puh

ljuvligt

.
Ja och så såg hon rynkan där i skönhetssalongens spegel. Hon lyfte den ena handen mot pannan och strök upprepade gånger över den veritkala rynkan mellan ögonbrynen, den som man får av att bekymra sig.  Ack!
Den andra handen var upptagen  av den söta blonda manikyristen som satt nedhukad och filade. Ett ungtnfrisk hår föll ned framför hennes ansikte. Med hög torkhuvudröst ropade en dam längre bort bort i salongen: JAG har beställt MANICURE´! Hon sa det inte bara högt, hon sa det litet rappigt också. Hon kom en halvtimme försent, så hon får skylla sig själv.
Får jag be ej ta av ringarna. Varför? undrade hon, som inte var habituée på manikyr. De blir smetiga, förklarade den söta blonda och smorde på kräm och masserade. Känns skönt, sa
hon.
Hon såg åter på sin vertikala rynka. Hon hade ingen hand nu att släta ut den med. Varför, tänkte hon, skulle inte ansikten bli slitna och tänjda, så mycket som de får vara med om? Hon kände sig plötsligt ensam. Världen är full av ensamheter.
Man kan förstås lyfta sig. sa den blonda och lät håret falla ned framför ansiktet medan hon snabbt noppade i nagelbanden med saxen.  Fyra år ungefär håller det, sedan får man gör om e´t. Men de e ju inte kul med en rynkig hals till ett slätt ansikte, man kan ju inte bara snörpa ihop i en lång söm bak i nacken. Men det värsta, sa hon, är munnen. Man får mungiporna dragna uppåt utåt som om man alltid log. Aldrig skulle jag då..........Och hon tittade upp med huvudet på sned och log som en bekymrad sömmerska. Hon såg på det fullkomligt släta sammetslena ansiktet, utan en rispa av år eller sorger, och tänkte bittert: ska du säga!
Nu ropade torkhuvsdamen ännu en gång att det var HON som hade beställt manicure och hon såg mycket ostentativt på klockan. Du, tänkte hon, skulle nog må gott av att få ett leende påsytt. Kanske skulle vi alla.
Men då hon åter stod på gatan, tänkte hon att hon nog inte ville gå omkring med ett evigt leende som hon kaske inte alls passade just då. Eller ens någonsin.

så  eller

så!