PURPURRANDEN

Blött blött, allting är blött.Var kommer allt regn ifrån. Smutsiga pölar, sönderkörda grusvägar efter dagens regn. Klockan fem är det körsång i kyrkan. Allt de där gråa, gråaste grått därute och inombords behöver en purpurrand. Gemenskap kanske trängsel. Kaffe med hembakt.
På smala vägar genom böljande landsskap  förbi gula ripsfält, genom små byar. Där i slutet ligger kyrkan. Skälvande i regndiset som ett hjärta, fyllt av sorg och obeskrivlig längtan. Från alla håll kommer bilarna. Raskt springer vi in. Alla vill sitta så de kan se kören, se altaret. Några unga mammor och framförallt äldre och barn och hostor är oxå med. Halvfem är det nästan fullsatt. Så mycke folk, kan var regnet, måste var regnet. Så mycket folk är det ju inte ens på bio numera. Ljusen fladrar på altare och predrikstol. Barnen gäspar stort och mycket. Sommarlov, sena nätter. Nu tågar kören in. Sist går prästen, han är lik fader Ralf i Törnfåglarna. Mild leende.

Jag är lite avundsjuk på körsångare. Det måste var underbart att få sjunga tillsammans. Musik, glädje och allvar. Att svinga sin röst.

Solosång av sopranen, att svinga sin röst upp mot kupolen, sången som var så len, så stark,  som en kopp choklad en kulen  regnig morgon. Åh, den gick genom märgen. Jag följer med i sången upp upp mot cupolen, hur kan något var så vackert. Glömmer att jag inte är ensam och tårarna rinner. Vem har skrivit, vem har komponerat; Min plats på jorden! Varför har jag inte hört den tidigare.  Att kunna sjunga så. En sån ynnest.

På väg hem genom de regnvåta landskapet kände jag mej ändå annorlunda, starkare.Glad.  Man ser inte det som är närmast, givmilda, samvaron allt som fordrar och ger tacksamhet. Och jag fick min purpurrand.

och bara regn regn

så sent den blommar