Regnet piskar mot bussrutan då jag är på väg in landskapet som att åka in i en grå, mjuk, blöt tunnel.
Då, hans glada blöta skratfejs dyker fram mellan två bussäten han får syn på mej: ett obekant ansikte. Då jag viskar titt-ut, småler han verserat-reserverat, vänder sig bort.
Titt-ut!
Kanske människans första medvetna ögonlek, släkt med kärlekens alla hemliga turer. Senare i livet.
Titt-ut betyder: är du där? jag finns.
Nu kikar han i springan igen, lite försiktig. Ögonen som små glänsande glaskläppar, dallrar, kollar in mej med blicken. Mönstrar som i en spegel.
Där är du ju! han ser nöjd ut och försvinner för ett tag bakom bussens bredrandiga höga ryggsäte.
Nästa gång har han lutat sig helt nära springan mellan sätena: ett enda flåsande storskratt, två framtänder som strålkastare, blank i nyllet av drägel och livslust. Nästippen är alldeles blank.
Men nu är det jag som är borta, han letar vindögt efter vår ögonkontakt. ögonbrynen är nästan vertikalt.
Titt-ut, väser jag och dycker fram.
Han galopperar av garv, hickar, gungar, gaggar. Den lilla blåa smäcken åker på trekvart ner han far upp och ner. Han är minsann en raffinerad titt-utare. Håller undan blicken så länge att det finns risk för att motparten har glömt, försvunnit. Är otrogen.
Men då syns hans små spelande drag i springan, det lyckliga gurglet. Där ÄR du ju1
Detta liv så späckat av förväntan. Om du finns, finns jag. Livets egen nyfikenhet.
Busen stannar och nu måste jag tyvärr gåav. HEJ DÅ
Underbart
SvaraRaderaTack vare denne lille kille, och genast så lyste solen i bussen
SvaraRaderaMargareta
Säg anita, du ville ju skriva en saga; Hur gick det P