GRÅTT

Det finns höstdagar då naturen tycks var målat med tunn akvarellfärg på grått siden, kanske av en gammal kines. När jag står på den gungande bryggan mellan ruggar av kaveldun och blåvass anas bara motsatta stranden som en hägring i diset.
Hör det spröda prasslet när asplöven singlar till marken och kvittret från någon grönsiskflock som provianterar i strandskogens ris.
Sjöfågeln brukar stanna så länge som det går öppet vatten. Änder och sothöns naturligvis.
Men allting är nertonad och dämpat och jag läste nånstans om Linné som på sitt sätt beskrev den här årstiden som :"skröpligheten; brunt; borttynar".

Brunt är en fin färg och såhär under hösten kan den ha många och oändlig varierad skala av bruna toner, från lysande Terra di Siennabrunt över sepia  till mörkaste umbra. De står fint mot alla dessa nyanser av blått och grått in mot oändligheten. Vemodigt är det men inte hopplöst. Naturen håller på att laddar ner inför vinter och laddar upp för våren.