Det finns repliker som inte gör ont just då, i det ögonblick då de sägs, men som man aldrig glömmer, och som man upprepar för sig själv sedan , senare, och långt senare och som varje gång gör lika ont.
Varför tog jag så dålig vara på vår tid tillsammans?
Trodde jag hon skulle leva i evighet?
Trodde jag att jag någon gång i en dimmig framtid skulle kunna - inte gottgöra, men besvara all kärlek och gränslös uppoffring?
<3<3<3
SvaraRaderaKram, Lisa