BANANSKAL

Lätt att halka på ett bananskal

Jag har gått ner mej i förnöjsamhetsträsket. Det känns lite ovant måste jag säga. För en sån som jag som vandrat  genom livet med ett lokalt lågtryck hängandes över huvudet och med kavande otillfredsställelse i själen. Alltid på väg nånstans.

Nu står jag stilla och känner den nya känslan .
Förnöjsamhet.
Det trodde jag inte. Att jag som skrapat mej blodig i kampen för att hitta något som ser liknar ett liv. Som vandrat genom nätter och sökt efter nåt jag inte visste vad det var. Bara att det var borta. Och hålet ekade tomt inom mig. Det mörka molnet inneslöt mig.
Nu sitter jag i en röd stuga och är förnöjd.
Brodera korsstygn och noppa pelargonierna och tänker små vilsamma tankar.  Pyssla i rabatterna och slänger ihop en äppelkaka.
Jodå, visst ångesten ryter kring knuten nu och då. Och de dagar är jag inte kaxig. men de förnöjsamma dagarna har blivit fler.
Hur kom jag då dit.
Jag har lärt att välja rätt bananskal att halka på. Än slank jag hit och än slunkigt dit. Och rätt ner i diket ibland. Men ibland har jag halkat  alldeles rätt. Och känt. Ja det här vill jag göra,  och det här är mitt.
Och så har det hållit på. Halkat hit och halkat dit.Och till slut så hamnade jag i förnöjsamhetensträsket både med jobbet och med själen.
Kan det vara åldern?
Eller alla brottningsmatcher med depressionsdemonerna som gett mig styrka?  kan det var alla tårar som  samlats upp och nu blivit mild regn över livet? Kan det vara alla modiga skräckslagna beslut att öppna och stänga garderobsdörrar och se ångesten i ögonen?

Det gäller att testa.