 |
| Bilden tagen från Google |
Den ser inte mycket ut för världen med sin klarblåa kalott. Liten är den oxå.
Det är en granskogsfågel och sitter gärna högst upp i grantopparna. Dunlätt fladdrar den mellan kvistarna, dinglar upp och ner och pilkar fram insekter inne i ett mikrokosmos av knoppskal, millimeter barkflugor i spindelväv. Hela tiden hörs hans sisslande pip. Ett slags ultrahög kontaktsignalering som knyter varje blåmes samman med de andra blåmesarna.
Är det våra vintergröna barrträd som gör att kommer gärna till mitt fågelbord utanför köksfönstret om dagarna. Solrosfrön och talgbollar är godsaker.
Söker skydd i syrenbersån där han lägger upp ett proviantlager oxå, gömmer sina frön i mossiga lavgråa grenar.
I blåmesens hjärna rör sig vintertid bara en tanke - att överleva!
De är så fina, de små! Ganska orädda också vilket är jättekul. Det gäller att göra allt för att hjälpa dem, så mycket mat blir det :)
SvaraRaderaKramis