Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta, det säger ordspråket.
Såret var ett vardagligt ont. Råkade klippa en stornagel för djup och skada nagelbandet. Länge körde jag med nagelfil och plåster. men när tån fick röda strimmor och började värka blev jag misstänksam. Ojjoijoi.
Blodförgiftning. Aktarej!
Uppskrämd tog jag mej till aktuen en helgafton.
Där var lugnt som i kyrkan. Jag löste korsord i en gammal Femina, en syster sa att nageln nog måste kapas.
Först skulle jag få en bedövning. Åkte in i ett rum med vita kakelplattor runt vägarna.
Stortån har mycket nerver; det behövs en stor spruta.
Och så vänta på kirurgen.
I väntrummet var scenen helt förändrad. 3 unga killar satt vrålande och stödde varandra. Ett "vanligt" helgslagsmål framgick det, varför - oklart - Nån brud var inblandad.
- Några snubbar bara kastade sej över oss alltså.
En av killarna blödde kraftig efter ett skärsår på axeln.
efter första förband ringde de några högljuda samtal, hörde en orolig morsa ropa i luren.
- Du Kenta, kom hit å säj att ja lever alltså.
Trots tillståndet var den sårade killen i högform. Han gick runt i väntrummet och förhörde oss andra:
- Jaha - du lira fotboll, sa han
Och när jag var tillbaks från ingreppet ryade han muntert:
- Kolla hon har badmöss på foten! Kan ni lägga nåra spänn i mössan , jag har inte ett öre till hemresan.
Vi på akuten droppade alla "nåra spänn" till vår lustige vän
.
